Tankar om semlor

Vi pratar ovanligt ofta om semlor på kontoret. Trots att den består av så få delar är den intressant att plocka sönder och förstå: vad är det som gör den här semlan så god? Att den är god är något vi känner intuitivt, något alla kan uppleva: jag gillar det här. Sedan kan man backa och försöka förstå varför. Är det, det trekantiga locket? Är det mängden mandelmassa? Relationen mellan grädde och bulle?

Det är en frihet att prata om semlan och det är dessutom roligt. Alla har en relation till det formgivna – en semla eller en plats – och en känsla för det och den känslan är värd någonting. Att prata om en semla, som i någon mening är ofarlig, ingen av oss är bagare, kan öppna upp ett samtal om vad vi tycker när vi pratar om sådant vi gör och formger.

När vi pratar om arkitektur vill vi ställa frågan varför och inte bara konstatera att något är bra. Det kan börja i en magkänsla men sedan går man inåt. Det finns en önskan att förstå sig på den där känslan man får, att den betyder något och är värd någonting.

Att vara landskapsarkitekt är att hålla ögonen öppna, på platser, i städer, i naturen. Vad är det jag ser, vad får det mig att erfara? Det kan hända till exempel att man går genom ett nybyggt område, ögonen på spänn, för att förstå och undersöka. Om man efter denna promenad känner utmattning, som om promenaden tagit energi, inte fött nyfikenhet, hur ska man då förstå det? Vad bestod denna erfarenhet – denna semla – av?
Samtalet kan börja.

I boken ”Om vägar till landskapsarkitekturen” reflekterar vi vidare om semlor och andra teman kopplade till arkitektur, landskap, städer och mycket annat.